Ja, det hela har en naturlig förklaring, men vi måste gå en si då där 15 år bakåt i tiden. För det var då som allt startade. I Storuman och Lappland har vi alltid brutit arm. För att på ett enkelt sätt mäta våra krafter har vi naglat fast oss vid ett bord, en stubbe eller vad som för tillfället fanns till hands. På dessa har vi utövat kraftmätning med pulserande armar. Detta har följt oss i många generationer. Det är numera en inbyggd mekanism i våra hjärnor. Vi utövar i bland armbrytning utan att igentligen veta varför. Likt en stövare som förvandlas till en hetsig förföljare så fort den känner doften av en hare, förvandlas vi till armbrytare så fort en skjortärm kavlas upp.    Det här beteendet var just det som fick Jeanette Andersson att skicka ner sin man, Kent Andersson, och hans bror Lars tillsammans med en gammal spjutkastare, Lage Rönnholm på den första tävlingen i klubbens historia – Golden Arm i Eskilstuna. Jeanette hade sett ett inslag om armbrytning på tv, och fick då idén att skicka dessa herrar på en “vansinnesfärd”. Nu skulle nog armbrytningen en gång för alla ta slut, och trasiga stolar och köksbord skulle vara ett minne blott. Föga anade hon vad hon hade ställt till med.

Kent, Lars och Lage åkte ner till Eskilstuna en kall februarimorgon, med gott mod i sinnet, för att pröva lyckan i armbrytning på en “riktig” tävling. Väl framme i Eskilstuna och på plats vid tävlingsarnenan insåg de att armbrytning är mer än köksbord och stubbar. Här fanns riktigt svetsade bord med konstiga tvärställda pinnar för att hålla fast sig i. Domare cirkulerade runt borden och höll koll på att skinkorna inte lättade från stolarna. Det tävlande begick många grova “fel” som att böja handlederna och dra armen bakåt med hjälp av ryggkraft.

Nu gick det ändå bra för de tre herrarna från Lappmarken, någon tog medalj och någon blev “utskåpad” vid bordet. Och hemma i Storuman väntade fru Andersson spännande på besked om tävlingens resultat och att de tre nog skulle fått sin kraftmätarlust stillad för ett långt tag framöver. Oj vad det blev annorlunda…1993 bildades Lappmarkens Armbrytarklubb. Som den första organiserade armbrytarklubben norr om Dalälven växte vi lavinartat. 1993 åkte vi iväg med en minibuss till Golden Arm, tävlingen därpå var vi 18 personer, nästa 24 personer… Ja kort sagt så gick det väldigt bra för oss från Storuman i våra tävlingsfärder neröver landet. Och hela tiden fick vi nya medlemmar. De första året tränade vi i en nerlagd styrkelokal, sedan hamnade vi ett snicker i Ensamheten för att efter det få tillgång till en alldelens egen klubblokal. Bara en lite bit utanför Storuman. Just den lokalen har fostrat många mästare och mästarinnor genom åren.

Många var de som tyckte att vi gjorde en bra insats för kommunen och stödet var stort bland människorna i bygden. Men som alla mynt så fanns här även en baksida. Några tycket att vi “lekte” sportsmän och kvinnor, andra tyckte att vi fick för mycket uppmärksamhet för våra framgångar. En del tyckte till och med att det vi sysslade mer var skadligt för ungdomar.
– De ska hålla på med en riktig idrott, som skidåkning till exempel, var det någon som sa.

2004 brann vår lokal ned. Någon eller några tycket nog att armbrytningen i Storuman vuxit sig så starkt att en manifestation mot detta var ett måste. De tände eld på lite inredning i vår klubblokal och snart var det ett brinnande inferno. Köket var utbrunnet och lokalen där vi hade våra bord var kraftigt rökskadad. Vem ville oss så ont? Men, som det gamla ordspråket säger, inget ont som inte för något gått med sig.
Vid årsmötet i maj 2005 bestämde vi oss för att byta namn på vår förening från Lappmarkens Armbrytarklubb till Storuman Armsport, Lappmarken. Detta bland annat för att fler klubbar i “lappmarken” har sett dagens ljus och vi kände att vi positionerar oss bättre om vi lägger till namnet på den ort där vi verkar.

Efter branden så flyttade vi till nya lokaler i centrala Storuman på Skolgatan 6A. Där trivdes vi, tränade tillsammans och växte oss starkare än någonsin. Där fanns ett eget litet café där ungdomarna sålde kaffe och dricka. Vid den här tidpunkten vet alla att det vi gör och älskar att göra är att utöva en idrott. Den idrott som vi kallar armbrytning. Alla vet också att vi gör en stor insats för kommunen marknadsföringsmässigt och att vi ger många ungdomar en chans att förverkliga sig. En chans att visa att de är en i gemenskapen.

Men vad gör man om man växer ännu mer? Ganska snart på skolgatan började vi känna av det var små lokaler som vi vistades i. I det här skedet i klubbens historia började en intensiv förankring bland lokala beslutsfattare om vikten av en bra träningslokal för vår verksamhet. Nu börjar också trycket öka då vi fått till en satsning som nationell idrottsutbildning vid Luspengymnasiet i Storuman. En helt unik gymnasiesatsning som nämnden och dåvarande rektor Mikael Rombe trodde på. Tack till alla er.

Om det var så här Jeanette tänkt sig, vet jag inte. Men jag vet att vi har henne att tacka för mycket. För alla upplevelser vi fått under åren tillsammans, för alla glädjetårar vi fällt och för alla fina saker vi gjort tillsammans. Och själv har hon fått en dotter som numera är elvafaldig värlsmästarinna och Sveriges största armbrytarproffs. Då förstår ni att jag talar om Heidi.

Sammanfattat av Andreas Johansson
ordförande för Storuman Armsport